År 2010 inleddes en rikstäckande mediekampanj i Guyana som nådde landets 800 000 invånare via dagliga tv-sändningar och andra medier. I samarbete med 100 kyrkor i Guyana förmedlade kampanjen personliga vittnesbörd och uppmanade tittarna att höra av sig till ett callcenter, för att därefter kopplas vidare till lokala kyrkor för uppföljning.

Responsen lät inte vänta på sig. Under kampanjperioden inkom över 3 000 samtal, och lokala rapporter visade på totalt mer än 4 000 kontakter. Ledare rapporterade dessutom att 1 700 personer tog emot Jesus som sin Herre och Frälsare, ett tecken på att gensvaret gick betydligt djupare än bara de inledande samtalen.

För volontärerna på kontaktcentret uppstod en dramatisk situation en kväll när strömmen gick. Ett elavbrott drabbade hela Georgetown precis innan sändningen skulle dra igång i den nationella tv-kanalen. Telefonerna fungerade visserligen, men i mörkret kunde de som tog emot samtalen inte se för att anteckna inringarnas kontaktuppgifter. I mörkret bad man tysta böner. Någon tände en tändsticka, sedan ett ljus... och med bara fem minuter kvar till sändningsstart kom strömmen plötsligt tillbaka. Den kvällen tog man emot ett rekordstort antal samtal.

1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11

När sändningen var slut fortsatte samtalen

Kampanjen handlade inte bara om det som visades på tv, den handlade om samtalen som följde. I takt med att människor hörde av sig blev kontaktcentret en plats där tittarna kunde tala med en verklig person, ställa frågor och bli lyssnade på, helt utan press. Vissa som ringde var redo att fatta ett beslut direkt; andra behövde tid att smälta det de hört och ville ha någon som i lugn takt kunde vägleda dem genom de nästa stegen. I dessa stunder var kontaktcentret mer än bara en telefonlinje, det fungerade som en bro mellan ett nationellt budskap och en personlig kontakt.

Målet var aldrig att bara ”hantera” anonyma samtal, utan att föra in människor i en trosgemenskap där de kunde växa, finna tillhörighet och leva ut sin tro tillsammans. Pastorer och ledare hjälpte till att ordna uppföljning, så att de som hörde av sig kunde välkomnas, få förbön och bjudas in till varaktiga relationer, vilket förvandlade ett första intresse till en längre resa av tillväxt. På så sätt mättes kampanjens genomslag inte bara genom responsen under själva sändningarna, utan genom kyrkans beredskap att fortsätta ta hand om människor långt efter att det sista programmet hade sänts.